Jeska

Min favorit bland alla andra på ridskolan blev såld och efter många om och men fick jag tag på ridskolan som köpte honom.

Linde Ridskola utanför Örebro.

Tyvärr hann jag aldrig hälsa på honom en sista gång innan han blev för dålig så han var tvungen att avlivas.

Men han kommer alltid att finnas hos mig och vara den som hjälpte mig genom svåra stunder och lärde mig bli en bättre ryttare.

Jeska blev bara 8 år gammal. Ingen ålder på en häst men då skadan visade sig så allvarlig så han inte mådde bra av att bli riden så togs beslut att han mår bättre på de gröna ängarna.

Jeska var ett lettiskt kallblod, en av de vackraste hästarna jag sett. Grov utan att vara tjock. Muskulös och ståtlig.

Älskar dig Jeska. Galoppera vidare på de gröna ängarna. Saknad. Älskad. Aldrig bortglömd.

Bilder kommer….

Att missbruk inte är tecken på dålig karaktär

De har hänt mycket sista tiden. De mesta som hänt är inte bra 🙁

Blev av med jobbet för jag försökte göra de rätta för de gamla. Knäckehäxan säger säkert något annat om man frågar såklart.

Jag har fått ökad dos av antidepressiva mediciner och fått en ny medicin mot hallucinationer.

Fick känns lägenheten och sälja bilen för de blev för dyrt när jag blev uppsagd. Hitta en ny billigare lägenhet är svårare än man tror. Samtidigt vet jag inte om jag vill bo i denna kommunen där drogerna finns massor  och alla känner alla.

För att orka med allt så blev jag  beroende av bensodiazepiner, de slutade med att jag blev inlagd för att sedan få gå på behandling. Håller på med detta nu i skrivande stund. Jag hoppas att de kommer ge ett resultat. Träffat många andra människor som också kämpar med att hålla sig drogfria och de är fan så mycket svårare än de låter.

Att höra att man ska sluta och bara lägga av med allt och börja om känns så tröttsamt för de är inte så lätt.

Varje dag är en evig kamp mot att hålla sig drogfri och de kommer vara de länge kanske hela livet. Jag vet inte. Jag vet att de är lätt att hamna där men svårt att sluta. För dragkraften drogerna har är starka och när ångesten och självmordstankar kommer då är flykten till en annan värld stor. Fått ett återfall sen jag blev inlagd. Men har fått ett större kontaktnät och större stöttning så jag hoppas jag ska klara av detta. 

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med detta inlägget. Kanske att man inte är ensam om att ha ett beroende? Kanske att jag vill lysa upp området att man måste våga prata om psykisk ohälsa och även andra problem? Om man vågar säga ” hjälp mig”.

Jag är inte rädd för att hamna i fel sällskap. Jag är rädd för att bli ensam och övergiven om folk får veta sanningen. Men samtidigt så vill jag berätta om de som hänt. Livet är en chansning. Jag chansar!

Jag kommer inte från dåliga förhållanden. Inga problem med föräldrarna eller syskon. Alla kan hamna snett i livet.

Hur kan jag då börja missbruka mina mediciner? Frågan har många svar men inte nåt annat än att jag behövde hjälp med att klara av allt som hände, jag kände mig som fyra personer när jag var en. Men med benzo så blev de lättare helt plötsligt. Har man provat och märkt att de funkar så är de lätt att fortsätta.

Kom ihåg detta; Att missbruk inte är ett kännetecken på att man har dålig karaktär. 

Fredagen den 13e

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra längre. Jag måste börja om från början.
Nytt jobb. Ny inriktning. Nåt som passar och som funkar med EPS (Emotionell personlighetsstörning) en chef och kolleger som förstår att varje dag inte kanske är upp och hoppa och all in! Finns det? En del av mig har gett upp den delen vill bara avsluta allt och sova i Najgiala. En annan del vill försöka fortsätta. Livet kan ju inte bara vara värdelöst? De kan inte bli värre än det vart sista tiden. Känns ibland som jag tappar fotfästet och faller som Alice när hon ramlar ner i underjorden. Har ju helt klart klättrat på stegen som jag ramlat ner från.

Men jag kommer inte upp längre helt till ytan. Jag har vänner som bryr sig, och som ställer upp. Har även fått en bättre kontakt med min före detta, vilket känns bra. En annan person har också visat en annan sida som gjorde mig glad och tacksam.  Idag har vart en jävligt pissig dag. Ångest. Panikattack. Självmordstankar. Druckit vin. Druckit cola. Ätit alldels för mycket godis och kakor. Ingen mat. Bara en macka med ost och varm choklad. Tagit mina mediciner plus ångestdämpande då. Längesen jag mådde såhär dåligt. Längesen jag gjorde och tänkte allt de där. Igår var de bra. Jag mådde bra. Ett dygn tog de, knappt. Innan jag rasade ner. Vad fan är de som händer?! Utmattning? Depression? Sover helt sjukt mycket igen. Från ingenting till massor. Folk säger ryck upp dig. Dra åt helvete är mitt svar då. Bara för jag inte ser sjuk ut så är de ett inre krig varje dag. Walk a mile in my shoes.

Idag är de fredagen den 13e en dag jag gillar. Den är lite som en extra halloween. Och man kan ligga och kolla på filmen friday The13th med Jason.

Vill bara vara med någon som förstår och kan se mig som mig och acceptera mig. Vill bara hitta ngn typ av lycka. Eller är den slut? Vad går livet ut på? Är de att vara sjuk? Att jobba och sova? Att hitta sitt kall? Alla runt mig verkar hitta både sina kall och partners. Hela världen snurrar i ultrasonicsspeed och jag ? Vem fan vet? Har alla människor ett öde? Är de förutbestämt? Kan man ändra sitt öde? Vem finns där när livet känns värdelöst?

26 september klockan 03.11

Vad är det som säger att man är länkad med en person? Vad är det som gör att två människor finner varandra? Hur kan man träffa sin själsfrände på andra sidan jorden? Hur blir kollegor mer än kollegor? Vad är rätt? Vad är fel? Finns det ett rätt och fel? Alla har ju olika åsikter och anledningar till varför man agerar som man gör. Oavsett i jobb, krissituationer, kärlek, separation, förälskade,politik, krig och fred föräldraskap, djurvård m.m.

Jag har träffat många personer som hanterar samma situation olika, men ofta kan de inte se varför den andre gör på sitt sätt då båda tycker den har rätt. Som åskådare till ett sånt möte blir man ofta lite rädd. Alla kan väl inte tycka lika? Måste alla tycka som mig? Nej! Usch! Blä! Fy vad tråkigt. Så trist att diskutera något då eller att ens försöka berätta nåt om den andre bara håller med som en nickedocka.

Om man vill gå vidare då? Kan man det utan att göra en affär av det? Ja. Vill du en annan väg så gå och gör vad som gör dig lycklig. Oavsett om de är att bo i en djungel i Amazonas eller en lyxvilla i Stockholm. Livet går inte i repris. De skepp som seglat de har seglat. Oavsett var du befinner dig i livet så låt det inte bli en vana, en rutin. Låt inte vardagen bli en del av dig. Gör saker som gör dig lycklig och glad. Gör vardagen rolig. Livet blir roligare då. Är man tillfredsställd på alla plan i livet så blir det också lättare att hantera det som kommer på vägen även om man inte vet vad det är. Är man olycklig på något plan? Se till att ta reda på varför? Se till att göra något åt det eller bestäm dig för låta det vara. Men glöm inte att skeppet sällan kommer tillbaka.

Alla har olika uppfostran. Men en sak som borde vara genomgående för alla oavsett land och kultur det är respekt. Respekt för vuxna, äldre  barn, ungdomar, djur, natur och kultur och seder i andra länder.
Men vi vet alla att det inte är så.
Mycket krockar, kultur, seder, språk och anpassning. Hur får man bukt med det? Man kanske kan låta bli att lova guld och gröna skogar utan förklara att detta gäller om ni vill åka hit. Åker man på semester? Ja då respekterar man också accepterar deras kultur. Samma gäller om man flyttar till ett annat land. Självklart ska man inte förlora sin kultur i ett nytt land men att ta in och acceptera andras är A&O, oavsett vad man kommer ifrån eller är på väg.

I bland träffar man människor man klickar med på en gång. Det är oförklarligt. Man dras till varandra som nattfjärilar till ljus. Det kan vara din granne. Din barndomskompis. Jobbarkompis. Någon helt okänd. Kanske en semesterflirt. Tunnelbanan. Tåget. Bussen. Spårvagnen. Ja vem som helst. Var som helst. Vad är det då som gör att man dras till en typ av människor? Ser man något som man saknar? Eller är det bara så att vissa ska träffas, att de är bestämt sen innan men man vet inte om det förens tiden är inne? 

Lite av detta är vad som snurrat i mitt huvud ett tag nu.

Helt klart flummigt. Lämna en kommentar om ni vill.

10 Augusti

Känslor. Känslan av våren, sommaren, hösten och vintern. Alla fyra årstiderna förmedlar en speciell känsla som man kanske bara får just då. 

Att uppleva första kärleken, barnens första steg,  första cykeln,  första kyssen, första dejten, första hjärtesorgen, första bilen, första kontraktet för lägenhet, första lånet för villan .. etc..

En del känslor lämnar oss aldrig. De finns kvar hur många år som gått. En del bleknar och en del glömmer man. Men de som lämnar avtryck inne i själen det är de känslorna som gör oss till dem vi är idag.

Känslan är blir ett minne. Ett minne som gör att när du tänker på det eller den så fylls du av exakt samma känsla som förr. En doft kan ta dig flera år tillbaka och du minns känslan.

Själv är jag i ett vägskäl, jag vet inte till 110% vilket håll jag ska gå åt. Det säkra kortet och känslor och minnen jag känner igen? Eller ska jag kasta mig ut i ett nytt hav av känslor och tankar och okänd mark?

Jag upplever jättemånga minnen och känslor och platser och ja allt på en gång, det är en läskig plats att befinna sig på i sin egen tanke.

Människan är vanemänniska mycket går på rutin. Man vet vad man har och man vill veta vad man får i de flesta lägen.

Men en sak vet jag, att om man enbart följer efter flocken så lär man sig aldrig att flyga på egna vingar. Min lycka är viktigare än att följa flocken. Sen om den finns i ett gammalt minne eller nytt minne som inte ens kommit än. Det vet jag inte. 

Har man aldrig tagit steget utanför flocken någongång, utan alltid följt med, vet du då att du är helt lycklig? Eller blir det som att stå utanför och titta in och önska men inte våga?  Den nya känslan att ”tänk om”  finns alltid och det är kanske den som ofta stoppar dig i jakten på nya känslor och nya minnen.

Om ett minne eller känsla återkommer ofta, så kanske man ska ta reda på varför innan man går vidare. Att lämna minnen och känslor olösta för mig är som att  vattnet koka upp och aldrig låta det sluta.
Speciellt om de återkommer.

Livet är en väg att uppleva och vandra i medgång och motgång. Det enda vi vet med livet är att vi alla lämnar det en dag.

Frågan är kanske ”should I stay or should I go?”

Avresa

Från GOT Landvetter Airport till Keflavik Island, en honung och vanilyoghurt och ett glas juice får starta dagen.

Skumt har ingen resfeber. Ingen oro alls, vet inte om det är bra eller dåligt…..

Mjukstart på Island sen med orientering. Imorgon valsafari 🙂 

Självinchekning var ju himla enkelt och smidigt 🙂

Ja just det klockan kommer vara 07.30 när jag landar. Höres senare!

Kvällen före….

Så klockan är 21:43 kvällen innan avresa till Island. Packat, packat om, packat igen. Kollat alla voucher, biljetter, pass, pengar och körkort. Allt nerpackat i resväska respektive handbagage.

Fått många frågor om varför Island och varför själv. Enkla svar på båda frågorna, Island har alltid fascinerat mig med sina vulkaner, geyser, hästar, valar, isbjörnar, sälar och vacker natur.

Åka ensam? Ja varför inte? Det är ju inte som jag är ensam på Island! Sen får man göra som man vill man får se det man vill, äta var / vad man vill, vill man ändra nåt eller lägga till så finns de ingen som säger emot! Behöver inte vänta på någon eller hålla koll efter någon.

Jag upplever det som mer frihet än att åka med gänget till beachen och glida runt på klubbar till exempel. Även om det är kul med i måttlig skala.

Det kommer bli mycket att se och göra.
Hörde att Island har ett inhemskt öl som är gjort med valtestiklar i tunnan innan man tappar upp det på flaska. Som tur är finns vanlig öl med!

Man äter islandshästsföl, lunnefågel, val, säl och mycket fisk och skaldjur.

Så ni ser ju, jag har massor att prova!

Blir 2h tidsskillnad från Sverige till Island.

Om 5h är det dags att gå upp.

Jag har lovat att inte klappa valar eller isbjörnar eller hoppa i efter dem 😀  men ni som känner mig vet ju att jag är rätt galen så man vet ju aldrig 😉 

Hörs väl i morgon på Landvetter vid den obligatoriska ölen innan boarding 🙂 

14 april

Det var ett tag sen man skrev här…

Borde bli bättre på att uppdatera bloggen men mycket hamnar ju på facebook och instagram samt twitter. Lite synd kan jag känna ibland men om man ska blogga så ska man ju känna för det med.

Har haft fullt upp med ridningen sista tiden, det har gått riktigt bra och jag har fått ha samma häst hela terminen. Det har vart så skönt att kunna fokusera på ett annat sätt när man har samma häst och inte behöver byta efter fyra veckor. Hästen jag har nu skulle jag mer än gärna vilja äga då han är till salu men han är tyvärr för dyr.

Har idag blivit medryttare på en annan häst som min kompis har, en travare vid namn Crown Design a.k.a Nisse en pigg 20 åring. Trevlig häst men lite nervig när man ska göra iordning honom. Väl ute var han himla trevlig och skön att sitta på. Det blir nog en bra bekantskap när vi väl hittat varandra har ju bara träffats två gånger och han har inte vart på så mycket uteritter förstod jag det som.

Men det är ENORM skillnad att rida privathäst och ridskolehäst, det är en trygghet i en ridskolehäst som inte alltid finns i en privathäst, man rider i ridhus eller paddock det är lite skyddad miljö för dem. En privathäst rider man ut i skogen, i trafik, de kan hända vad som helst när som helst.

Jag red privathäst för jättemånga år sedan, och hade helt glömt hur de var att rida privathäst igen. Det var lite nervöst och lite läskigt men samtidigt så var det roligt även om vi inte tog en lång ritt. Men det kommer väl som sagt – Ny bekantskap. Ska kanske försöka rida honom 3 ggr i veckan och någongång extra på helgen. Men det kanske kan vara en bra början på en lång och fin vänskap mellan ryttare och häst.

Jag jobbar ju som undersköterska men just nu har jag blivit sjukskriven pga jag inte fungerar helt 100% i arbetsgruppen. Väntar även på en ADHD utredning. Kanske kan ge svar på många frågor.

Snart är det dags för mig att börja göra min checklista inför min Islandsresa som kommer innehålla valsafari, islandshästritt, bad i blå lagunen och mycket annat! Ska bli skönt att få komma bort och andas lite!

Jag och min före-detta har fortfarande delad vårdnad om våren lilla hund Elvira som har anpassat sig riktigt bra till livet som två-veckors-hund.
Kontakten oss imellan är bra med. Det känns bra. Varför vara ovänner – när man  kan fungera som vänner? 🙂

Ridning

Idag på ridklubben var det uteritt, hästarna var på hugget även de som inte är så pigga i vanliga fall…. Jisses vilka energiknippen de blev! Härligt fulla med energi och glädje över att få gå annat än fyrkantspår och volter. Det var jättelängesedan jag red ute så det var kul att göra det igen och kommer gärna göra om det!

Glada hästar som tog lite extra skutt då och då och både skrittade på och travade på bra! Behövde inte göra mycket med benen alls. Det kändes att de tyckte det var roligt att göra annat!

Väl tillbaka på stallbacken så hjälptes vi åt att göra stallgöromål, mocka, fixa rätt mängd mat och foder till hästarna, lade ut nytt torv till de som skulle ha det och hade väldigt roligt medans vi hjälptes åt. Slitsamt men roligt!

Marks Ridklubb. En klubb full av liv, många medlemmar, vänliga människor, fina hästar, olika aktiviteter, bra ridlärare, synd att ridlektionerna inte var lite längre eller fler dagar i veckan bara. Hade vart skoj!

En bra och energirik dag idag!

Aftermath

Det har gått ett tag sen separationen nu och jag har börjat att återhämta mig mentalt och fysiskt efter detta.  Det tog hårt på mig, det var som att få en kalldusch flera gånger om. Hela världen försvann kändes det som. Marken försvann under mina fötter. Det som var min trygghet det var borta.

Blev sjukskriven i mars månad fram till april då jag inte klarade av att jobba eller göra enklare saker som att ta mig till olika ställen, att handla i affären på dagen, tanka bilen när det var kö osv. Det låter konstigt kanske men det var jobbigt och det tog massa energi för mig att göra.

Började jobba 50% under slutet av april månad och ska jobba så fram tills i början på juni månad. Sen kommer semesterperioden på jobbet och då är det meningen att jag ska börja på mina 90% igen. Vet inte om jag kommer orka det, men rent ekonomiskt är det nog ett måste. Det känns som att 80% skulle räcka en tid framöver nu.

Min före detta sambo och jag har delad vårdnad om vår hund Elvira vilket gör att vi bestämt oss för att försöka vara vänner. Det känns bra men samtidigt lite jobbigt vissa gånger. Men det är så det är – upp och ner.

I veckan fick jag nycklarna till lägenheten jag ska flytta till, det känns bra och jag vet hur jag vill att det ska se ut – hoppas bara jag får det så med!

Var på resa till Sri Lanka Asien med i 2 veckor i mars, det var en härlig upplevelse och bra för själen. Bilder kommer så smånigom.

Får försöka att hitta en ny trygghet, ett nytt liv, ensam till en början men med Elvira vid min sida, vänner och släkt är givetvis nära med men att börja om igen singel och själv efter sex år tillsammans med någon som man trodde skulle vara för evigt. Det är inte så lätt – men människor gör det varje dag och då borde jag nog klara det med.

Tiden läker (alla) sår sägs de. Det är väl delvis sant.

Jag hoppas min före detta sambo hittar det han söker och är / blir lycklig. I bland måste man släppa dem man älskar fria för att bli lycklig själv. Och i bland så tar kärleken slut.