Panikångest

HJälp, jag tror får en hjärtattack! Pulsen ökar, yrsel, spänningen i kroppen blir värre, trycket över bröstet är tungt,man får ingen luft. Det är en obehaglig känsla. Någon sa till mig att det är bara ångest det går över. Men det gick inte över det blev bara värre, hela min tillvaro kretasde runt ångesten och attackerna som slog ut mig totalt. Det var inte vardagsångest, det visste jag. Men jag var förundrarad över okunnigheten jag möttes av. Läkare visste inte riktigt vad det var. Det var en snurrig spiral med läkarbesök, panikattacker, ”det går över” snack, du har bara lite vardagsångest över något. Men det jag kände var mest förtvivlan. Varför mådde jag så konstigt? Hur kunde jag stoppa det som kom upp i mellanåt och orsakde panik? Det gjorde mig jättetrött på dagrna och kvällarna.

Eftersom ingen visste vad det var, så kändes det hopplöst. Det mesta blev lidande. Vänner, Familj, Förhållandet, Arbetsträningen mm. Någon frågade mig om jag trodde det var painkångest. Eftersom jag vid det tillfället inte fått den diagnosen så sa jag nej. Det gick ytterligare tid och jag undrade över vad det var. Tanken att kolla på internet slog mig aldrig. Men jag fick en tid hos en läkare som tog sig tid att lyssna på det jag så. Plus alla symtomen jag hade, efter det fick jag en diagnos (panikångest). Även om jag inte fick medicin med en gång så fick jag råd och tips på hur jag kunde hålla ångestattackerna under kontroll. Jag hade saker under kontroll en lång period.

Tills det började bli mer svarta hål och saker jag inte kunde reda upppå egen hand. Då var det att åka tillbaka till läkaren som vid detta besök gav mig medicin. Den hjälpte och den gav mig det jag behövde för att oraka med vardagen. Skolan blev lättare, personerna runt omkring mig blev mer viktiga igen. De hade försvunnit lite i all ångest. Jag ville inte prata med någon om det. För hur förklarar du för någon som inte haft det hur det känns? Jag ville inte höra ”det ordnar sig”. Jag ville ha stöd i det jag gick igenom. Behövde någon som lyssnade och inte sa emot att så är det inte. Eller att du har bara vardagsångest. Det är lätt att säga det ordnar sig, för att man inte vet vad eller hur man ska hantera det. Ångest eller panikångest är en osynlig sjukdom och man kan ha den utan att veta det. Man kan ju hålla lite koll på symtomen, så man får den hjälp man är berättigad till.

Idag är det bättre, även om det inte var borta. Men jag har en helt annan förståelse för det idag. Jag har personer jag kan prata med och som lyssnar. Ångest har jag haft undr många år, men det är de senaste fyra åren som har varit kantade av panikångest och de attacker som de för med sig. Men man kan leva helt som vanligt med ångesten, och man kan må bra med. Plus att lär man sig hantera det på ett bra sätt har man vunnit och tagit tillbaka kontrollen.

27 reaktion på “Panikångest

  1. Hej Tussi!

    Har lidit i många år av panikångest och blivit av (antar jag) med den bla tack vare en naprapat som lagt tillrätta vad han kallar ångestkotor, samt tagit bort en massa djupa spänningar i kroppen som setat där länge, länge. Oftast är ju vi med PÅ personer som kanske inte säger vad vi tycker, sväljer saker som man egentligen inte gillar, kanske är hämmade och framförallt med dålig självkänsla. Hoppas det ordnar sig för dig, läs gärna min hemsida; http://panikangest.dinstudio.se

    Ann-sofie

  2. känns som du läste mina tankar, känner precis som du. Har haft såhär i ett år nu och blir bara värre och värre. Men jag hoppas att det ska försvinna, det förstor så mycket, förhålladen, vänner, familj.. ja du vet ju själv! skönt att du lärt dig kontrollera det!

  3. Hej Fanny! Har du medicin för din panikångest? Det är viktigt att få den under kontroll så tidigt som möjligt. Annars kan det ”ta över” ens liv 🙁

    Hör av dig igen om du behöver det!

    /Caroline (tussis)

  4. Håller med Fanny, känns som du läste mina tankar. Jag har nyligen fått för mig att jag har panikångest, alla syntomer och allt. Men folk omkring en förstår inte hur det är. Ibland försöker dom hjälpa, men blir bara värre..

  5. Hej Helle!

    Det är vanligt med panikångest och om du känner att du har symptom tycker jag att du ska be att få en tid så att de kan kolla det- Så att du kan få medicin om det behövs.

  6. Hej
    Har själv panikångest. Har haft det i 8 år, ganska jobbigt när man är 14 år. Medicinen fungar ej och skolan blir bara svårare. Testat en metod som kallas ETP (tror jag) som betydar att man knackar på olika punkter, fungerar ganska bra. Kände att det var skönt att prata ut, tack för att ni har läst.

    MVH. Erik

  7. Min panikångest verkar växa varje år. Jag hade den lilla paniken från 6 år sedan försvann det, sedan kom den tillbaka när jag var 14-15 och det var ”lagom” all dessa tider. Nu när jag är 30 har haft panikångest i största grad de sista 4 år. Vet inte vad ska man göra. Ringde min läkare och har fått tid om 2 veckor!!! Det känns jättedåligt. Ni som kommenterade här verkar vara ganska duktiga att kontrollera ångesten hos er. Jag kan bara vara svartsjuk…

  8. Hej

    Sitter här i sängen och läser bloggar som tar upp ämnet Panikångest. Jag kämpar själv varje dag mot detta. Jag mår i dagsläget inget vidare, har haft en kass morgon. Jag skulle gå med min dotter till sin nya skola för första gången idag. Det gick inte! Efter halva vägen hade jag sådan ångest att jag var tvungen att låta henne gå själv resten av vägen. Vilken mamma gör en sådan sak? Det gick bara inte. Det symptom som är jobbigast för mig är att när ångesten kommer så sätter det sig på motoriken. Jag får svårt med balansen och till följd av det svårt att gå. Jag spänner mig i hela kroppen och när jag äntligen lyckades ta mig hem igen är jag totalt slut psykiskt och fysiskt.
    Att leva med panikångest är inget man lever med själv om man har familj. Jag vet att min familj påverkas negativt av mina ångestattacker. Att jag inte vill åka in till stan på lördag förmiddagen och titta i affärer eller att jag inte vill ta en söndagspromenad, det påverkar ju inte bara mig utan även min man och dotter.
    Nu under vintern när det är halt är det ännu värre, jag får ångest långt innan jag ska ge mig ut bland folk.
    Jag arbetar som förskollärare och det har funkat ganska bra till och från. Just nu är det jobbigt och ibland skulle jag vilja berätta för min chef hur jag mår men eftersom jag endast har ett vikariat är jag rädd att inte få det förlängt om jag berättar. Bara det förvärrar, otrygghet!

    Jag är rädd att förlora allt pga panikångesten, min familj, jobbet och framförallt förståndet.

    • Hej. Jag känner igen mig i det du berättar. Jag har haft panikångest i 6 år, men just nu är det bättre för jag har gått i KBT i ett halvår och efter det är jag mycket bättre. Jag arbetar också som förskollärare och fick min första panikångestattack på förskolan där jag kände stress och press och det var en utlösande faktor för mig att få en panikångestattack. Nu har jag börjat att lyssna mera på min kropp och vad mitt hjärta säger mig, vilket gör att jag mår mycket bättre. Jag har sagt upp mig från arbetet för jag orkar inte med pressen på förskolan något mer. Jag har utbildat mig inom omsorgen och söker nu arbete inom omsorgen med utvecklingsstörda barn och vuxna. Jag har sagt upp mig och går en osäker framtid till mötes, men jag mår mycket bättre när jag följer mitt hjärta. Äntligen gör jag det som jag verkligen vill och lyssnar på mig själv för första gången i mitt vuxna liv.

  9. Du beskriver väldigt bra hur det är för mig med. Ansträngningen för att leva ett normalt liv men ändå alltid ha ångesten där. Jag har levt med det i 11 år och det går verkligen upp och ner. Min förhoppning är att det en gång ska försvinna helt. Jag hoppas det för dig med. Kram Emma

  10. hjälp. åkte på panikångest en månad sen och sen dess har jag haft de dagligen…
    ibland känns de som hjärtat ska hoppa ur kroppen och ibland så känns det som att det ska stanna, konstanta bröstsmärtor och astman har blivit värre, KAN INTE ANDAS!!
    läkarna hittar inget fel..

  11. Hej

    Jag måste bara inflika att den utan tvekan bästa behandlingen mot panikångest/paniksyndrom är Kognitiv beteendeterapi och kan kombineras med SSRI-preparat.

    Benzo och andra lugnande medel är inte en långsiktig lösning på problemet och kan t.om. vara en faktor som försämrar prognosen på längre sikt.
    Se till att träffa en duktig KBT-terapeut som du litar på så kommer du säkert att förbättras.
    Jag blir nästan skrämd när jag läser hur människor går i åratals med paniksyndrom när vi nu vet att det finns mycket goda behandlingsmöjligheter.

    Hittar du ingen terapeut i din närhet så kontakta mig så hjälper jag dig.

    mvh
    Andreas

  12. Hej!
    Jag är en man på 33 år och arbetar vanligtvis som bartender på en finlandsbåt.
    Den 7 februari åkte jag med fästmö på semester till Hawaii och på den 14 februari mitt i middagen fick jag ringa ambulans för att jag trodde att jag skulle dö av hjärt-attack.
    Läkaren tog tester och skickade hem mej med vetskapen att jag mår bra men borde göra en utförlig läkarkontroll när jag kommer hem..
    Det gick 2 dagar och när tjejen lämnade mej ensam för at gå på Whalewatching så greps jag av panik o ringde en ambulans ..än en gång all ok..
    Några dagar senare när vi var och åkte runt så greps jag än en gång av panik så vi körde till en medical center där läkaren konstaterade utan att göra några tester att jag troligtvis har problem med magsyran av för fet mat och osunt leverne..,så jag fick medicin mot detta + lugnande(lorazebam)
    Så min 20 dagars semester i Maui,Hawaii kan sammanfattas med 1 underbar vecka 1 vecka av ovetskap och rädsla och den sista veckan ok pga av Lorazebam.

    Jag åt upp Lorazebamet för att klara dessa 3 flyg och 24 timmar av resande så när jag kom hem hade jag 3 tabletter kvar och beslöt mej för att inte ta dessa.

    Efter ett dygn hemma så skulle jag gå och handla men kände mej på helspänn så beslöt att springa ett par steg…fick sån hjärtklappning att jag fick panik och i bilen til akuten hade jag kramper i bröstet.
    Läkaren där tog blod,ekg och magnetöngten av lungkärlen och sa att jag troligtvis lider av panikångest,attacker eller vad man nu ska kalla detta.
    Han sa också att Lorazebam inte är bra för mej för den är beroendeframkallande och gav mej istället Lergigan(lugnande)
    Bara genom av att skriva detta så håller jag på att andas igenom ytterligare en ångestfylld morgon..

    Hoppas remissen påskyndar vårdcentralen för annars så har jag läkartid där den 13 februari…(de vägrade ge mej en tidigare tid för att de trodde också att jag led av panikångest)

    Denna helg har varit oerhört lång pga av att jag längtar för att få prata med en professionell,men jag har också fått oerhört mycket hjälp av att läsa din blogg…Tack!
    Jag har lärt mej att andas igenom attackerna som varar i ca 30 minuter per gång,Och jag började i morse med att skriva under ångesten..
    Skönt att veta att jag inte är ensam med detta och imorgon ringer jag tid till en KBT.
    Jag ska övervinna detta skit nu när jag är rätt så medveten om vad jag lider av…

    denna sida hjälpte mej också förstå vad jag går igenom just nu :http://www.1177.se/Sormland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Angest/

    • Hej. Jag har haft panikångest i 6 år och vet vad det innebär. Jag har gått i KBT i ett halvår och mår nu mycket bättre. Jag har också börjat att lyssna på mitt inre vilket gör att jag gör det som jag vill göra och inte det som alla andra vill att jag ska göra. Just nu så känner jag mig starkare än före min panikångest, så det finns ett slut på eländet som det innebär att ha panikångest. Jag har gått igenom det värsta enligt mig och kommit ut starkare på andra sidan. Så det finns hopp. Maila gärna mig på: birgitta.drugge@spray.se

  13. Har haft detta sedan 3år tillbaka och fortsätter kampen för att mot-arbeta panik-ångesten.. Vissa dagar är jobbigare än andra, men man fortsätter kampen och kämpar vidare.

    Jag lever mitt ”tonårsliv”, kanske inte så som jag hade önskat att det skulle ha varit, kampen för att göra saker rätt för mig, kampen av att klara av allting i plugget (ta sig till skolan, praktiker osv.) Gå ut med min vänner på stan för att shoppa, så mycket man önskar att man hade klarat av.. Människor runt omkring förstår inte hur det känns, eller hur man mår utan som du säger ”Det går över ska du se, det är bara just nu för stunden” Men det vet man själv inte stämmer, för det kommer tillbaka då man minst anar det. Att få försöka ”bortförklara” sig med sanningen gång på gång, är inte alltid lätt. Alla tror att det är överreaktioner, och ska kolla på en som att man hade något fel..

    Men det är inte lätt, jag vet precis hur det är. Även fast jag inte levt med detta så länge, eller kanske lika ”stor panikångest”. Men som sagt, det är inte lätt, även fast vissa dagar är bättre än dem andra.

  14. Hej!
    jag har levt med panikångest sen 1996.varit helt sjukskriven sen 1999 och vart utförsäkrad 2008.Nu har jag fel medicin och ska till läkaren den 24 April.Just nu är det så jobbigt med sömnen.Har propavan att ta innan sänggåendet men dom är vidiriga.Får myrkrypningar i benenoch dom gör mig inte trött.Fick Imovane utskrivet av en läkare men nu så får jag inte mer.Sömnbristen och att få ångest innan sänggåendet för jag vet att jag inte kommer att somna gör det hela värre.Ni som vill får gärna ta kontakt med mig.
    Önskar er alla lycka till med att få hjälp och rätt medicin.
    Kram till Er alla.

  15. Haft panikångest i 3 år nu vaknade mitt i natten och klättrade på min sambo. grät och skrek att jag inte fick luft och mitt hjärta slog volter . fick åka ambulans in till akuten och ta ekg ….där dom förklarade för mig att mitt hjärta har lätt att brusa upp sig…och när jag låg där grät jag och det enda jag ropade var att jag inte vela tillbaka till mitt jobb och min gamla chef…hon har behandlat mig fruktansvärt illa. har även stött på henne efter och då har jag bara skakat i panik…gömmer mig när jag ser henne. efter varje attack blir jag så slut i kroppen att jag kunnat sova 24 tim i sträck….äter citalopram 40mg om dagen för att jag ska kunna arbeta har försökt trappa ner men går inte änn….har även ett stressigt jobb som kan ställa till det men en bra chef nu som förstår. skulle inte önska min värsta fiende detta hemskhet

  16. Lider även jag av panik ångest sen 1 år tillbaka. Känns som att ingen förstår mig. Varken läkare eller kurator på universitet hade någon kunskap om ångest, skicka runt mig som en jojo. Studerar till förskollärare och känner att jag knappt klarar av det. Känns som klastrofobi, klarar inte av situationer där jag känner mig fast.

  17. Vi är tre tjejer som skriver om panikångest och våra olika upplevelser. Det är så vanligt att man känner att ingen förstår en. Superbra att skriva av sig och visa andra att de inte är ensamma.

    • Hej!

      Det hjälper att skriva av sig och det hjälper att se att andra är i liknande situationer. Att inte vara ensam gör mycket. Lycka till med bloggen tjejer och hoppas vi hörs igen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *